Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på husen i stan,
snön lyser vit på taken.
Endast Stefan är vaken.
Står där så grå vid sitt Sagerska hus,
grå mot den vita fasad,
tittar, som en liten ynklig mus,
upp emot Rosenbad,
tittar mot riksdag, där Batra och Lööf
firat triumfer när de budgeten klöv,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.
För sin hand genom sitt korta hår,
skakar huvud och hätta —
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» —
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.
Går till Alliansens partihögkvarter,
känner på alla låsen —
Hägglund drömmer att alleman ber
för att höja valprognosen;
glömsk av sele och pisk och töm
Björklund för skolan har ock en dröm:
barnen han lutar över
får de betyg de behöver; —
Går till Annie redo för strid,
ser, hur hon sover där inne;
Tänk vore det som på Johanssons tid
när S styrde efter eget sinne;
Batra i väntan på stämman mår gott,
vaknar och skäller på Stefan smått,
Batra sin Stefan ej känner,
de äro icke vänner.
Stefan smyger sig sist att se
Miljöpartiet det kära,
länge och väl han märkt, att de
ej hålla hans flit i ära;
Romsons båt har ej fått ärg
ty den har målats med giftig färg,
ingen må henne förtrycka:
det är hans största lycka.
Så har han sett dem, MP och V,
ren genom många leder
naiva som barn; men säg hur de
nu försvara sin heder?
På vinster i välfärd ej ens V går till val,
Förbifarten för MP tycks nu vara egal.
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!
Stefan vandrar till LO:s borg:
där har han bo och fäste
högt upp i tornet står en korg,
nära vid Thorwaldssons näste;
i korgen finns 20 miljoner,
bredvid på en lapp stå optioner
hur att betala tillbaka,
nåt som för LO gott smaka.
Där har han alltid att twittra om
månget ett fackligt minne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i Stefans sinne.
Genom en springa i borgens vägg
lyser månen på Thorwaldssons skägg,
strimman på skägget blänker,
Stefan grubblar och tänker.
Tyst är staden och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från Norrström av vattnets fall
höres helt sakta bruset.
Stefan lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.
Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på husen i stan,
snön lyser vit på taken.
Endast Stefan är vaken.