Under de senaste dagarna har kritiken mot decemberöverenskommelsen rasat. Märkligt nog har den bara riktats mot oppositionspartierna. Det som framkommit om Stefan Löfven är dock påfallande mindre smickrande, och fram träder en bild av ett stort misslyckande.
Om vi backar bandet till före valet. Stefan Löfven talar gång på gång om hur fördummande blockpolitiken är. I intervju efter intervju antyder han att han vill samarbeta med Centerpartiet och Folkpartiet. När valet väl är vunnet, väljer hans motståndare, Fredrik Reinfeldt, att avgå. Reinfeldt menade att Löfven representerade vänsterblocket, och vänsterblocket hade vunnit. Löfven tyckte annorlunda, och stötte bort Vänsterpartiet för att sedan mer eller mindre kräva samarbete med Centerpartiet och Folkpartiet, och på så sätt bryta upp blockpolitiken.
I det här läget är det värt att påminna sig om historien. När Sverige år 1976 fick sin första borgerliga regering på 40 år, gick det enbart två år inanan den avgick. Det borgerliga maktinnehavet 1976-82 präglades av osämja och käbbel, långt innan den termen hade populariserats, och resulterade i inte mindre än fem olika regeringsbildningar.
Under perioderna i opposition var det vanligt att borgerliga partier gjorde upp med Socialdemokraterna i diverse olika frågor. Det fortsatte länge. Folkpartiet hjälpte Socialdemokraterna med en omfattande skattereform i slutet av 1980-talet, och Centerpartiet lotsade socialdemokratiska budgetar genom riksdagen under 1990-talet. När borgerligheten inte utgjorde ett gemensamt block, fick Socialdemokraterna en fördel i regeringsbildandet. Om käbblet med vänsterpartierna inte gav någon utdelning, kunde de klara livhanken med stöd högerifrån.
Därför var det aldrig konstigt Löfven ville bryta blockpolitiken. Blockpolitiken är synonym med socialdemokratins svårigheter att styra Sverige. För ett gammalt maktparti kan det inte finnas en förhatligare ideologi än så.
Löfven hade nog hoppats på att enbart ett uteslutande av Vänsterpartiet från regeringskansliet skulle räcka för att få över Folkpartiet och Centerpartiet. Men han hade fel. Han fick ett tvärnej.
Då inleddes en omfattande kampanj om att alliansen måste ta ansvar. De måste se till så att Löfven kan regera när han har för lite stöd i riksdagen. Socialdemokraternas förre kommunikationschef och spinndoktor Karin Pettersson, i dag politisk chefredaktör på Aftonbladet, uppfattade direktiven och drog i gång en omfattande kampanj mot alliansen. I ledarkrönikor och till och med i krönikor av förment opolitiska nöjesskribenter spreds budskapet om alliansens förfärlighet, att de inte tog ansvar för Löfvens budget.
Det vore ansvarsfullt att bryta upp blocken var andemeningen, varför Centerpartiet och Folkpartiet borde traska över. Alliansen stod dock fast, in i det sista, och budgeten föll. Löfven erbjöd alliansen att kasta in handduken och låta honom regera, för att undvika extraval. Alliansen kontrade dock med ett motförslag, som Löfven vägrade gå med på. Det förslaget publicerades på DN debatt veckan efter att extravalet hade utlysts.
I slutändan var det Stefan Löfven som fick kasta in handduken, för 27 december hade även hans parti ställt sig bakom det alliansen ville ha, om man jämför med vad som framgick i debattartikeln. Decemberöverenskommelsen befäster blockpolitiken och tvingar Stefan Löfven att acceptera den.
Det är så man borde se Löfvens intervju i DN dagen efter överenskommelsen. Efter att ha pressat och pressat för att splittra alliansen, slutade det med att han var tvungen att erkänna blockpolitikens förträfflighet. Ett högt pris för att kunna sitta kvar som statsminister.
I intervjun säger han att ”alliansen ville bara ta makten själva”, som om det vore märkligt att oppositionen ville det. Löfven verkade ha förväntat sig att alliansen förr eller senare skulle ha känt sig nödgade ge honom all makt. Men det skulle stå honom dyrt. I dag radar tidningarna upp frågor där regeringen fortfarande kan förlora, eftersom alla frågor inte tas upp i budgeten. Löfven har inte alls vunnit så mycket som det nu verkar.
Det är lätt att föreställa sig honom, sittandes där med en DN-journalist, arg och bitter. Han som hade lanserats som en mästerförhandlare, men som just förlorat sin viktigaste förhandling. Det måste svida.