Under dagen har budgetdebatten fyllt dagen i riksdagen. Föga förvånande har socialdemokrater, vänsterpartister och Miljöpartister anklagat alliansen för att inte ta ansvar. Alliansen har dock gjort vad den lovat – stått upp för den politik som den hade lovat inför valet.
Sanningen är att den statsministerkandidat som lanserats som en mästerförhandlare inte har förhandlat. Löfven talade själv på sin improviserade presskonferens efter SD:s tillkännagett sitt beslut om att Alliansen måste ta ansvar för att regeringen har tagit sitt ansvar. Han pratade om att efter valet ska de sakpolitiska skillnaderna skjutas åt sidan, och man ska sätta sig ner vid förhandlingsbordet.
Det är svårt att tro Löfven på allvar tycker så. Inför valet brydde sig inte Löfven om att förhandla eller vara ansvarsfull i opposition. Och när han nu klagar på taktiserande hos SD, vad var det han själv gjorde inför valet?
Tidigt under sin tid som partiledare lanserade han planer på att sänka ett av regeringspartierna, nämligen Centerpartiet. De skulle tvingas ner under 4 % och förlora sina riksdagsplatser. Han kritiserade dessutom Folkpartiet och Centerpartiets politik, och lade sig längre ifrån dem politiskt. Kritik mot privata välfärdsföretag viktiga för Centerpartiet varvades med sågningar av Folkpartiets skolreformer, vilket gjorde ett samarbete omöjligt.
Löfven hade tidigt bestämt sig för vad Socialdemokraternas väg till makten skulle vara: skapa en bild av att alliansen fått något att gå sönder i Sverige. Det började med att han pratade om skattesänkningar som anledningen till att allt gick fel. Men för att få upp frågan på agendan behövdes något mer.
Då bröt Löfven mot alla budgetregler genom att plocka isär alliansens budget, så att de rödgröna och SD tillsammans kunde fälla det som de höll med varandra om. Då handlade det om höjd brytpunkt för statlig inkomstskatt. Det var viktigt för Löfven för att starta en debatt om skatter (läs: smutskasta alliansregeringens politik och måla upp en falsk dikotomi med skattesänkningar kontra välfärden). Det var också ett tillfälle att få igenom socialdemokratisk politik, att det gjordes med hjälp av SD spelade ingen roll.
Löfven fortsatte sedan på samma hårda linje mot de små borgerliga partierna, och visade aldrig att han tänkte göra någon politisk förändring. Han började visserligen prata om att han ville förhandla med Centerpartiet och Folkpartiet, men samtidigt lade han sin politik till vänster.
Löfvens plan var uppenbarligen att smutskasta alliansregeringen, och minska dess förtroende, för att sedan gå till val på egen hand och bilda en bred regering efter valet. Någonstans där brast det. SD ökade i stället för att de rödgröna gick framåt. Löfvens vänsterpolitik var inget som något av allianspartierna ville ha och stödja i regeringsställning. Då var Vänsterpartiet den enda utvägen. Antagligen hade Löfven räknat med en majoritet av väljarna för de rödgröna, men i slutändan ökade det rödgröna blocket med enbart 0,02 procentenheter.
Och då stod Löfven där med ett splittrat vänsterblock, som han struntat i att försöka ena, utan majoritet. Han hade isolerat sig på vänsterkanten med ett parti som han vägrar släppa in i regeringen och ett annat som han bevisligen har svårt att samarbeta med. Tänk om han i stället för att ha gått till val ensam på en vänsterpolitik, tidigt utannonserat att Socialdemokraterna skulle föra en mittenpolitik genom att ompröva sina gamla idéer. Ungefär som Mona Sahlin tyckte att Socialdemokraterna skulle göra efter valet 2010.
Löfven valde dock taktiserande och vänsterpolitik. Därför får regeringen inte igenom sin budget i dag. Och det är bara Löfvens ansvar som statsminister. Någonstans under tiden fram till valet glömde socialdemokratin bort allt de åstadkommit under 1900-talet. Anledningen till att Socialdemokraterna styrde Sverige stora delar 1900-talet var att de hade en plan om hur de skulle göra det. Nu står de plötsligt där planlösa, regeringsodugliga, i otakt med tiden.