LO fortsätter tjata om att Lex Laval måste bort. Men det är knappast omsorg om utländska arbetare eller ens egna medlemmar som driver dem. Det är snarare drömmar om en svunnen tid.
I onsdagens DN kunde man läsa en längre intervju med LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson där han redovisar planerna på hur Lex Laval ska skrotas. LO blev som bekant rejält besvikna när arbetsmarknadsminister Ylva Johansson meddelande att lagen inte kommer att rivas upp.
Johanssons besked borde egentligen inte förvåna någon. Sverige kan inte bara riva upp Lex Laval, det skulle vara ett brott mot EU-fördraget. Dessvärre för LO lovade S av någon anledning just detta i valet. Nu försöker Thorwaldsson och Löfven istället få med sig Tyskland och Österrike att gå med på en fördragsändring.
För Thorwaldsson verkar kampen mot Lex Laval vara en del av något större. Som han själv utrycker saken:
”Rättspraxis sedan 1970-talet har varit ensidigt till den fria rörlighetens fördel. På sikt måste det därför till en fördragsförändring som utjämnar eller som faktiskt tar bort grundproblemet, att man alltid överordnar fri rörlighet över arbetstagarnas rättigheter.”
Det låter på LO-basen som att det här med fri rörlighet är ett jätteproblem. Lyckligtvis är det är det inte så. OECD har visat att en nyanställd i ett svenskt företag som anlitar arbetskraftsinvandrare tjänar i genomsnitt 10,5 % mer än en nyanställd i ett företag som inte gör det.
Inte nog med det, LO:s egna migrationspolitiska talesperson, Thord Ingesson, erkände för en tid sedan att:
”Arbetskraftsinvandringen på LO:s område rör sig om mellan 4 500 och 6 000 per år, och av det blir det ingen lönepress”
Inte ens om man tittar enbart på LO:s område vållar den fria rörligheten någon skada. Thorwaldsson verkar dessutom inte riktigt ha koll på hur Lex Laval fungerar. EU-medborgare som arbetar i Sverige har rätt till kollektivavtalens miniminivåer. Detta innebär 24 500 kronor i månaden för exempelvis en byggnadsarbetare. Får någon en lön under miniminivån har facken rätt att ta till stridsåtgärder.
Saken är dock den att facken enligt Medlingsinstitutet inte har vidtagit några åtgärder mot utländska företag sedan 2008. Den påstådda ”lönedumpningen” kan med andra ord inte vara alltför utbredd.
Men tänk om ett tillskott av byggnadsarbetare som jobbar för minimilöner på sikt pressar ner lönerna för hela branschen? Inte heller det är sant. Enligt Riksdagens Utredningstjänst ökade lönen för de anställda i byggsektorn med 7,5 % i snitt mellan 2008 och 2012. För anställda inom transport (en annan bransch som påstås vara i riskzonen) var siffrorna 7,1 %. Detta ska jämföras med utvecklingen i ekonomin i sin helhet där motsvarande ökning var 5,2 %.
När LO inser att utländska arbetare inte hotar ”våra” jobb eller ”vår” arbetsmarknad brukar de istället försöka med altruistiska argument. Gärna med en aura av antirasism – klart utländska arbetare ska ha samma lön som svenska! Allas lika värde, hallå!
Här behöver nog LO en påminnelse om varför Lex Laval kom till. I oktober 2004 utsatte Byggnads det lettiska byggföretaget Laval un Partneri för blockad efter att ha ställt ett löneultimatum som klart översteg vad en svensk byggnadsarbetare tjänade i genomsnitt det året.
Facket försökte försvara agerandet med att man inte ville att letterna skulle utnyttjas trots att de enligt sitt avtal tjänade betydligt mer än vad man gör i Lettland. Och trots att det rapporterades att ett antal av Byggnads medlemmar ropade ”Go home!” till de lettiska byggarbetarna. EU-domstolen dömde senare till det lettiska företagets fördel, baserat på det beslutet utformades Lex Laval.
Historien återges lysande i Maciej Zarembas artikelserie ”Den polske rörmokaren” i DN Kultur hösten 2005. I reportagen framgår tydligt att den östeuropeiska arbetarklassen knappast ser svenska fackföreningar som solidariska antirasister. Snarare som ett särintresse besatt av att skydda sina (ur östeuropéernas synpunkt) priviligierade medlemmar.
Faktum är att facket ofta sätter käppar i hjulen för arbetskraftsinvandrare bara för att de kan. I juni kunde man läsa om byggarbetaren Gustavo från Bolivia som riskerade utvisning för att facket underkände hans lön. Trots att den var nära 30 000 kr i månaden vilket är högre än kollektivavtalet kräver.
Så vad handlar det här om egentligen? 2013 presenterade LO en rapport där man krävde ”ordning och reda på svensk arbetsmarknad”. Ett förslag var att arbetsmarknadsprövningar skulle återinföras vilket i korthet innebär att facket får bestämma om utländsk arbetskraft behövs eller inte. Det är ungefär lika smart som att låta ett företag avgöra om en konkurrent får etablera sig i närheten.
Inte helt oväntat sågades förslaget från de flesta håll utom ett. Så här kommenterade Sverigedemokraterna saken:
”SD välkomnar rapporten som man menar bekräftar den kritik som partiet fört fram.”
Om det här var en vänsterblogg och LO Svenskt Näringsliv hade jag nu slängt fram några anklagelser om smygrasism, ”spel på SD:s planhalva” o.s.v. Förvisso är SD näst största parti bland LO-medlemmar med över 15 % stöd och att Byggnads skrek ”Go home!” till lettiska byggarbetare minskar knappast misstankarna men det är ändå att göra det enkelt för sig.
Jag tror inte att LO är fullt av rasister. Att de gärna vill bestämma vilka som ska få komma hit och jobba hänger snarare ihop med att de (likt många socialdemokrater) saknar en svunnen tid då tillvaron var lite mer förutsägbar. LO:s medlemmar ser sig knappast som globaliseringens stora vinnare och då kan vetskapen om att du kan tvingas konkurrera med arbetare från hela världen vara skrämmande. Att oron är ogrundad är liksom en annan sak. På just den punkten är betongsocialister förvånansvärt lika Sverigedemokrater. Thorwaldsson känner sig förmodligen tvungen att visa lite handlingskraft så att fler medlemmar inte hoppar över till SD.
Det ska råda schysta villkor på svensk arbetsmarknad men fri rörlighet är inget hot mot ”arbetstagarnas rättigheter”. Däremot kan det absolut ses som ett hot hos den som vill vrida klockorna tillbaka till det gamla industrisamhället. Något som varken är möjligt eller önskvärt.